Om jag hade kunnat hade jag sprungit av mej ilska och frustration,eller boxat på sandsäck kanske.Inget av det funkar så jag får helt sonika skriva av mej här istället.

Jag kan inte skriva detaljer om vad som händer med/på mitt jobb just nu-men vi kanske kan sammanfatta det som att dom har börjat spela riktigt fult nu.

Det är tvära kast,inga besked-för att i nästa stund vara ställda krav som inte är rimliga att få ihop.

Kanske hoppas dom att jag ska tröttna och säga upp mej för att slippa allt tjafs.

Den här helgen har varit fullt upptagen med födelsedagsfirande,dop och bröllop och födelsedagsfirande igen.

Det var under andra födelsedagsfirandet jag blev förvånad,och jag kan inte riktigt sluta tänka på det här:

Fick en kommentar om att det är SÅN TUR att jag har en så förstående sambo som ta hand om mej och stöttar.

Vi pausar här,så jag bara får förtydliga-HAN ÄR BÄST.

Den bästa jag vet i hela världen,och jag vet inte hur många gånger jag tänkt (och sagt till honom)att jag är så glad att jag har honom.

Sen säger personen att "Jaaa,det är ju inte alla som orkar...Jag hade nog inte klarat det..."

Som att han är en superhjälte som "står ut" med mej?Som att hela jag(inte bara min rygg)måste tas om hand hela tiden,varje dag?(Så är det ju givetvis inte).

Jag ångrar nu att jag inte svarade något i stil med "Jaaa,jag har märkt det-eftersom du inte hälsat på mej en enda gång under tiden jag varit sjukskriven".

Men jag inser att det är såhär det är.Det är tydligen såhär en del av mina vänner ser det-att jag är någon man måste ta hand om,någon man måste lägga extra energi på för att orka umgås med.

Att jag är en börda.

Det måste finnas något bättre än det här.Det måste finnas både arbetsplatser och kompisar som man blir accepterad av för den man är-inte utfryst för att man inte kan leva som förut.

 

ejja87

30 augusti 2015 21:26

Vilken fruktansvärt taskig kommentar. Du är ju en människa med egenskaper förutom din sjukdom. Hoppas du kan låta det rinna av dig men förstår att det kan vara svårt. Ang. jobbet kanske facket kan hjälpa dig. Hoppas allt löser sig!

http://www.rehabbloggen.wordpress.com

 

L

31 augusti 2015 11:43

Ja,eller hur!Jag blir så förvånad att jag liksom inte finner mej förrän långt senare...DÅ kommer jag på allt jag borde svarat!
Facket-älskar dom!Har bra stöd därifrån trots att dom har hur mycket som helst att göra.Nu har dom löst det så att mötet jag bävar för blev uppskjutet några v iallafall.Alltid nåt :) Hoppas allt är bra med dej!Hur går det på jobb och så?

http://www.inmyplace.bloggplatsen.se

 

SaraEmma

31 augusti 2015 19:58

Usch! Ja man upphör aldrig att förvånas och bli besviken. Svårt att slå ifrån sig sånt. När jag var ute på restaurang med mitt gamla tjejgäng för ett par veckor sen så satt vi länge och hade trevligt. Jag fick ondare och ondare men satt ändå kvar och sa inget. Sen ville några gå vidare och jag sa att jag får ge mig nu och åka hem, varpå en "kompis" säger: men va inte så tråkig nu, så sällan som du är ute kan du väl följa med! ??? Kul att va den tråkiga jämt...
Många kramar!

http://ryggresan.bloggplatsen.se

 

Liza

1 september 2015 07:52

Va????Fy f-n vad taskigt!Å när du ändå suttit kvar utan att saga nåt fast kroppen redan sagt ifrån för längesen....Näe-som vi sagt förut:man märker rätt tydligt vilka som är ens riktiga vänner och vilka som kan tänka sej in I situationen lite mer än andra...Kramar

http://www.inmyplace.bloggplatsen.se

 

Emma

2 september 2015 07:30

Men ååå vad arg jag blir när jag läser ditt inlägg! Det är så fruktansvärt tråkigt och sårande att bli behandlad som att man är "sjuk" överallt, när man egentligen har en ryggskada. Man blir inte dum i huvudet för det... Jag känner igen känslorna om att människor inte vågar prata med en. Fattar inte vad de är rädda för.. Jag hoppas innerligt att jag inte hade varit en sån person om jag inte varit med om det här. Du är stark Liza! Kram!

http://vagenfram.wordpress.com

 

Liza

7 september 2015 19:57

Tack Emma!Det är jäkla segt det där-framförallt när det är de man trott att man var närmre vän med...Näe,det är förvånande hur få som frågar hur/vad/varför.Jag försöker mer och mer att släppa de som inte ens frågar hur det är(nu menar jag vänner/nära vänner,inte ytligt bekanta kollegor osv).Kram på dej

http://www.inmyplace.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hörni, det verkar som att det är dags. Dags att få ett slags avslut.   Det har gått 2,5 år sedan senaste operationen av ryggen.Och visst, det har blivit mycket bättre än det var då, och bättre än det var innan steloperationen. Men det verkar ...

Som ni märker hänger jag inte här så ofta...   Om man ska gå direkt på en ryggrapport så är den skaplig, i torsdags var första (och hittills enda) smärtfria dagen på nästan 3 månader. Jag tror inte att jag har så mycket mindre ont nu, men jag h...

Hej! Vad fort sommar och semester gick, men relativt snart har vi semester igen så jag ska inte klaga :)   Har lite saker jag vill ta upp i dagens inlägg,så nu kör vi.   -Semestern var utmärkt, hann och orkade med ungefär vad jag hade hoppa...

  Dags för en liten rapportering om hur det går för mej nu :) Jag kom in på utbildningen jag sökte till hösten!Såå himla nöjd. Nu vet jag att jag kommer in på utbildningar jag är intresserad av-jag skrev högskoleprovet i höstas för att öka chan...

Nu har det gått 2 veckor sedan jag cyklade. Det har varit två veckor med smärta varje dag.Inte sån där smärta som gör att man måste ligga ner, mer molande i bakgrunden för att hugga till ibland. Men den har funnits där hela tiden.   Min sjukskr...